allt & inget.

Varje gång jag passerar en larmad utgång tänker jag:
Jag kanske har tagit något, smugit ner det i väskan och sen glömt bort det,
vingummi, cd-boxar, nagelvårdsset, vitlöksbaguetter. bara glömt det.

Jag är alltid beredd på det värsta.
Ett uppträde, visitering, chockande biträden
som måste sitta ned en stund, chefer på mellannivå.

Jag har allt genomtänkt vad jag ska säga:
Det är ett misstag alltihop, från början till slut,
ett enda stort misstag, jag skulle inte ens vara här,
jag skulle arbeta, kanske vara på ett viktigt möte istället för att
driva runt  i affärer och leta efter ett annat, bättre liv.
Ett liv där jag är mer nöjd med mig själv och inte planlöst
springer på stan
och letar efter sånt jag inte behöver.

Allt är ett misstag!
Men ändå känns det bättre att vara beredd, ha förklaringen genomrepeterad , för
den oron där man oroar sig för saker som nästan inte kan inträffa
den känns i alla fall lite pålitlig.
Den oron känns nästan lite trygg.